Det var länge sen som jag kände att jag mådde såhär dåligt som jag har gjort idag.
Mina älskade vänner har fått mig att tänka på saker som jag inte vågat tänka på tidigare.
Visst har någon enstaka tanke dykt upp då och då, men jag har varit väldigt sanbb med att trycka undan dem.
Men nu har jag ju som jag sa i förra inlägget suttit och funderat hela dagen på vad som faktiskt är bäst för mig själv. Jag måste sluta tänka på vad alla andra skulle tycka, jag måste sätta mitt eget välmående i första hand i det här fallet. Jag har varit där förut och jag vet att det går väldigt dåligt i slutändan om jag inte tänker på mig själv.
Nu har jag gjort det och det resulterade i att jag flera timmar har haft tårarna sprutande och näsan rinnande.
Jag älskar Tommy, men det kanske inte räcker i alla lägen, ibland kanske man måste sluta älska någon för att kunna må bra själv. Börjar jag inte må bättre snart kanske jag säga tack och hej till skolan. Jag kan räckna med magsår, anti-depp medicin och i värsta fall en sjukhussäng. Är det värt allt detta bara för att stanna i ett dåligt förhållande bara för att man känner för stor kärlek? Eller är det verkligen kärlek jag känner? Är det verkligen möjligt att känna så starkt för något även fast samma person får en att må pyton?

Vi båda kände att detta var slutet, tårarna rann och vi bara satt tysta, visste inte vad vi skulle säga. Men ingen av oss är riktigt redo att ge upp. Sägs det inte att man ska kämpa för kärleken? Men när vet man egentligen när det är dags att ge upp och sluta kämpa? Vi lyckades till slut få fram några enstaka ord, vi låg en lång stund och bara tittade på varann. Efter många om och men lyckades vi i alla fall föra en någorlunda bra konversation, förslag på en paus kom upp. Jag känner att en paus verkligen kan vara det jag behöver, en helt kontaktfri period bara för mig själv och mina tankar. Kan det lösa problemet? Kanske.. Det märker vi, känns det som att jorden rasar under ens fötter bara för att man inte setts eller pratat alls på några dagar, då kanske det faktiskt är rätt att hålla ihop. Men känns det bara skönt att vara ensam, är det då man ska ta steget ut i livet och bara ta hand om sig själv?

Just nu har jag så extremt många tankar som snurrar i mitt huvud och jag vet inte alls vart jag ska göra av dem.
Jag tror inte att jag kommer få många timmars sömn i natt, jag har helt enkelt inte ro att bara lägga mig ner och slappna av. Känns som att vilken sekund som helst kommer bariären att brista och tårarna kommer återigen strömma ner för kinderna...